Anklagelser mot Olle Liljegren

Det har framkommit en del kritik mot boken Hanteraren, som går ut på att jag skulle ha mörkat olika anklagelser mot Olle Liljegren. Det är fel. Jag har tagit upp och gått igenom allt han åtalades för. Olika lösa påståenden, rykten och skvaller som förekommit och förekommer än idag, har jag dock inte tagit upp i boken.
Jag har resonerat så här: Under de elva månader som Liljegren var häktad och utredningen pågick försökte man från polisens och åklagarnas sida få fram bevisning mot Liljegren på en massa olika punkter. Det mesta av vad man fick fram, och åtalade på, höll sedan inte när målet gick upp till Svea hovrätt och Högsta domstolen.
Därmed utgår jag ifrån att det han inte ens åtalades för, var tomma påståenden och skvaller. Tveklöst fanns och finns det många som vill sätta åt Liljegren. Kriminella som han placerat på Kumla under mågna år och hans chefer vars lagbrott han avslöjat.
Allt som har framförts med någon substans mot Liljegren har jag dock återgett i boken. Och det torde inte finnas någon annan svensk bok där en person tillstår så mycket brottslighet, som Liljegren gör i Hanteraren. Han får stå för sin brottslighet, som varje annan vuxen människa får göra. Men poängen i min bok är att allt han gjorde var sanktioenrat av hans chefer. Vilket jag menar att jag bevisat i boken.
Påståendena om att jag skulle skydda Liljegren för att vi "är gamla vänner" är taget ur luften. Någon har haft intresse av att sprida den lögnen. Vi kände inte varandra alls innan arbetet med boken kom igång. Och idag vet jag inte ens var Liljegren bor. För den som läser boken noggrant torde det också framgå, att Liljegren och jag bråkade som fan under arbetets gång.

Åtala länspolismästare Carin Götblad

På Svenska Dagladets debattsida Brännpunkt, har jag publicerat en artikel om varför jag har polisanmält Carin Götblad. Du kan läsa den här.
Götblads replik kan du läsa här.
Och mitt svar på hennes replik finns att hämta här.

JK har inlett undersökning

Frågan om resning i vissa ärenden där s.k. provokationer har förekommit

På senare tid har det i olika sammanhang uppmärksammats att personer har dömts för brott utan att domstolarna har haft kunskap om alla de omständigheter av betydelse för prövningen i målet som Polisen har känt till (se t.ex. JO-beslut 2008-06-25 i ärende 1772-2007, Peter Althins och Nils-Eric Schultz´ artikel på DN Debatt den 26 oktober 2008 samt de i höst utkomna böckerna Hanteraren av Dick Sundevall och Infiltratören av Lasse Wierup). Det har hävdats dels att otillåtna brottsprovokationer har förekommit utan att domstolen har fått kännedom om det, dels att poliser har lämnat oriktiga vittnesmål för att inte avslöja brotts- eller bevisprovokationer.
Det som har blivit känt väcker frågan i vilken mån personer som har blivit dömda i de aktuella målen har rätt till resning. Av betydelse för denna fråga är bl.a. Högsta domstolens avgörande den 28 december 2007 i mål B 5039-06 – med frikännande på grund av polisiär brottsprovokation – och bestämmelserna i 58 kap. 2 § 3 rättegångsbalken om resning när något vittne har avgett en falsk utsaga.
Enligt Justitiekanslerns mening måste frågan också ställas om de myndigheter som har kunskap om fall där domen är felaktig har en plikt att ta initiativ på något sätt till ett resningsförfarande. Bör en sådan plikt, i så fall, vara begränsad till ärenden där det är känt hos polismyndigheten i fråga – ibland kanske hos Åklagarmyndigheten – att personer som har dömts rätteligen skulle ha frikänts eller fått en lindrigare påföljd? Vilket ansvar bör ligga hos myndighetens ledning när den har misstankar men inte säker kännedom om sådana fall?
Justitiekanslern inleder med denna skrivelse ett ärende inom ramen för sin tillsynsverksamhet angående frågan om resning i vissa ärenden där provokationer har förekommit. Justitiekanslern pekar därvid i varje fall inledningsvis inte ut några särskilda ärenden utan hemställer om Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens synpunkter på de nyss ställda principiella frågorna. Synpunkterna önskas senast den 9 januari 2009.